Jag minns sist jag var så här förkyld. Idag är det 472 dagar sen. 

Vi hade en annan säng än vi har idag, och vi hade ingen fåtölj i vardagsrummet, som vi har idag. Så vi flyttade ut sängen i vardagsrummet. För det fick plats. 

Jag ville inte ligga ensam i sovrummet. Vardagsrummet kändes bättre. Daniel sov på soffan eftersom jag inte ville väcka han med diverse snytningar (inte snytingar!!) och svettningar (jag ligger sällan still när jag är sjuk - min morgonfrilla avslöjar det..)

Jag hade då, liksom nu, en toarulle och en plastpåse nära tillhands. Idag är toarulle nr 2 nästan slut och plastpåsen nästan full.

För 472 dagar sen ringde min pappa. Han sa att Jenna var påväg till sjukhuset, men att det (tydligen, enligt doktorn) inte var cancer hon hade. Bara att det var något med benmärgen och att hon skulle vara borta några dagar och därför hade fått packa med sig lite kläder.

För 472 dagar sen, lite senare, ringde min mamma. Och grät. Det var cancer Jenna hade. 

I 472 dagar har mitt liv vandrat från toppen till botten, fram och tillbaka. Inte en gång. Inte två gånger. Utan hundratals. 

Jag kanske kommer skriva lite mer här framöver. Kanske inte. Om jag gör det så är det för att den psykologen jag träffat inte alls var mer än nån annan. Vem som helst. Kanske sämre än många. Så jag får försöka bena ut saker och ting själv.

Den som vill får läsa! 

Det kan också hända att jag skriver, massor, som jag gjort flera gånger tidigare, men inser i sista sekund att ingen orkar läsa mina ärliga ord, så det blir inget mer än ett utkast. För mig. 

Jag tänker inte dela detta på Facebook. Jag jagar inga höga läsarsiffror. Jag jagar bara ut ord från min skalle.