Jag vill nog, igen, tacka alla människor som visar att ni finns. 
I vardagen vet jag hur lätt det är att ta folk för givet (och ja, det Är det värsta jag vet) men i ett sånt här annorlunda och förhoppingsvis sällsynt läge så kan det var om möjligt ännu lättare att ta människor för givet och glömma bort att visa hur mycket man uppskattar dem.
Därför vill jag igen säga tack, igen, till er som bryr er. Ni som inte bara bryr er för er egen skull. Ni som gör det, på riktigt.

Resten är bara tragiskt, fast mänskligt och lite omoget.

Jag har varit ganska dålig på att svara på sms och mail, och det ber jag om ursäkt för. Fast jag vet att ni förstår. Ni äkta människor. Ibland är det skönt att skriva ett svar, och ibland inte. Det är inte personligt, utan det handlar bara om tillfället. Eller så finns det helt enkelt inget att svara. Det är som det är.

Och vad är det?

Det är orättvist. Det är overkligt, oroligt hela tiden, det är dålig sömn om natten och det är mardrömmmar.

Men tack, tack för det mesta. Tack alla som finns nära, alla som finns långt bort. Och till sist; tack alla som inte finns nära och inte finns långt bort, tack för att ni visar hur ni egentligen är!