Jag var i Huddinge och nu känns det som att det är väldigt länge sen. Det var tungt att åka hem. Jag var ledsen och Jenna var ledsen. Men Kajsa (som är Jennas favorit) jobbade ett tag till och hon är guld värd. Jag skulle vilja lägga upp lappen jag fick av henne innan jag åkte.. 

När jag väl kom till city och väntade på bussen blev det bara tyngre. Det kändes skit på alla sätt. Men när jag satt på bussen och grät tog tillslut damen som satt bredvid mig min hand och sa jag lider med dig vad det än är du går igenom. Hon var från australien och var här på semester men tog sig ändå tid att lyssna på mig och försöka hjälpa. Hon höll min hand hela vägen till båten! Hon sa också vilka fingrar jag skulle hålla i, för olika känslor. Hon tog mitt pekfinger och sa "for confidence", mitt långfinger "for anger" och mitt ringfinger "for sadness". Tumme och lillfinger minns jag tyvärr inte. Sen sa hon men för dig hehöver jag hela handen, sen tog hon båda!
Hon sa också, när bussen var framme, att jag kunde söka upp henne på båten och få hennes adress i Australien och skriva och berätta hur allt går. Fantastiska kvinna! Tyvärr gjorde jag aldrig det. Jag satte mig på min plats och ville bara sova. Jag såg att hon gick förbi mig men inte ens då gjorde jag något. 
Nu kommer jag få ångra mig resten av livet att jag inte visade mer uppskattning.. 
Tack underbara människa som så lätt fick mig på fötter och gjorde min resa hem mer behaglig.

Nu har jag tagit helg!! En dag och några timmar för tidigt... Imorgonbitti ska vi med båten till Oskarshamn för att åka till Kalmar/Öland. Ska bli skönt att komma iväg! Pappa, Carina, Jenna & Ebba ska också med. O jag ser fram emot hotellfrukosten. O allt annat..

Sen blir det att åka hem och fira färdigt helgen, jobba två dagar sen åka iväg igen. På onsdag ska vi till Huddinge för att gå på ett informationsmöte angående Jennas stamcellstransplantation.... Jag förvarnade chefen att jag blir borta på onsdag och han undrade vad jag skulle göra på sjukhuset och det är fan ingen lätt mening att säga, inga ord som ligger bra i munnen, att "min syster har cancer"

det är nästan så att jag vill skratta när jag säger det -för det är väl inte sant? Jag måste säga att jag är värdelös på att ha en syster som är sjuk. Jag vet inte hur man gör. Vad man gör...

Det är lite kaos i huvudet. Rätt mycket. Som att alla ben i kroppen är brutna men skinnet håller kroppen hel. 

Det ser ut som att jag bor kvar i Huddinge vid Jenna från onsdag tills det blir hemfärd. O det är ju bra. Ingen behöver vara ensam! O än en gång är det skönt att komma iväg (för att nämna två positiva saker med detta helvetesjävlaskit)

En annan sak som kan ses som positiv med detta, men som egentligen är tragisk, är ju att jag verkligen vet vart jag har mina vänner. Ni som lyser med er frånvaro kan fortsätta med det! 

Jag är ingen människa som förväntar mig mycket, men från Er hade jag fan väntat mig mer än ingenting....

JAHAA..Då var det Daniels tur att bli sjuk (rätt långt efter mig men fan så illa) och jag är ju glad att jag inte föddes till man, för dessa mansförkylningar är inte att leka med.. Hur kan det va att det är så mycket värre när dem blir sjuka?? Men, det som är förjävligt med situationen är ju att Jenna kommer till Gotland imorgon och nu kan jag inte träffa henne, igen!"#€%/= :@ (och det är givetvis Inte förjävligt att hon kommer till Gotland!!) 

Vi ska sova tidigt ikväll och vakna friska och pigga imorgon!! 

Tiden i Stockholm gick i alla fall fort. Jag prickade in bra dagar hos Jenna, då hon varken spydde eller va megatrött som dagarna innan och efter. I torsdags kom Daniel också, och Måns, pappa och Ebba, så då fick Måns tillbaka sin säng och vi andra flyttade hem till faster Lena.

Midsommarafton var annorlunda, men inte sämre för det. 

Midsommardagen var väldigt annorlunda men inte heller sämre. Jag och Daniel har haft bra midsommardagar 2 år i rad innan (utan att va tillsammans) så vi berstämde oss för att fira det här året. Vi firade med pizza hut-pizza och Casino Cosmopol. Vi spelade upp lite pengar men gick därifrån med det dubbla, så det var lyckat! 

Nu orkar jag inte skriva mer :-) men jag är glad att Jenna är pigg <3

och tack igen familj, släkt och vänner!

Igår efter jobbet tog jag båten-bussen-skjutsmedbilen till Huddinge sjukhus, och har sovit här en natt nu. Att somna och sen fortsätta sova var inga problem. Jag ligger i "Måns säng" precis bredvid Jennas, så ibland när jag ligger under täcket och någon kommer in blir jag lite orolig att läkarna ska ge sig på mig, för faktiskt ser man ingen större skillnad på oss när vi ligger där. Jag hade lika gärna kunnat vara sjuk, för på utsidan är Jenna precis som vanligt, och brunare än mig dessutom :)

Men en gång idag kom en syster in och tog två rör blod från mig, som nu ska undersökas, ifall jag kan bli donator.. Svaret kommer om ca. två veckor så vi hoppas att det fungerar. I så fall ska Jenna få stamceller av mig.

Annars har vi vart ute och gått lite idag, sovit lite, ätit lite och kollat tv lite..

Jag vill nog, igen, tacka alla människor som visar att ni finns. 
I vardagen vet jag hur lätt det är att ta folk för givet (och ja, det Är det värsta jag vet) men i ett sånt här annorlunda och förhoppingsvis sällsynt läge så kan det var om möjligt ännu lättare att ta människor för givet och glömma bort att visa hur mycket man uppskattar dem.
Därför vill jag igen säga tack, igen, till er som bryr er. Ni som inte bara bryr er för er egen skull. Ni som gör det, på riktigt.

Resten är bara tragiskt, fast mänskligt och lite omoget.

Jag har varit ganska dålig på att svara på sms och mail, och det ber jag om ursäkt för. Fast jag vet att ni förstår. Ni äkta människor. Ibland är det skönt att skriva ett svar, och ibland inte. Det är inte personligt, utan det handlar bara om tillfället. Eller så finns det helt enkelt inget att svara. Det är som det är.

Och vad är det?

Det är orättvist. Det är overkligt, oroligt hela tiden, det är dålig sömn om natten och det är mardrömmmar.

Men tack, tack för det mesta. Tack alla som finns nära, alla som finns långt bort. Och till sist; tack alla som inte finns nära och inte finns långt bort, tack för att ni visar hur ni egentligen är! 

Jag har firat påsk med Daniel.
Eftersom ingen annan bjöd på påskmat så gjorde
vi det själva, i sista sekund :-) 

Valentinas doppresent från oss

Och en present som Daniel gjorde på jobbet.

Och ett kort som Josse gjorde.

Jag har suttit på pappas terass medans
Jenna klippte gräset och Mattias och Ebba körde cross

Pappa har fyllt 50 år och fått ett kort

och 50-lappar, såklart!

Jag har vart påväg på fest i ishallen
och stannat för att ta kort... 

Och jag har tagit kort på en sovande
Daniel, som tydligen drömmer om golf :-)

Mycket mer har hänt sen sist. Det har inte blivit många rader i bloggen de senaste månaderna. Facebook räcker tycker jag, egentligen. Men nu har jag fått lite feeling. Så jag vet inte alls om det här är början på en ny bloggperiod, eller om det bara är väldigt tillfälligt. Det märker vi sen. 

Men hej i alla fall.  

Jag har haft det alldeles för bra sen sist. 

Jag har lyckats fylla år 21 gånger och ingen har varit den andra lik. Jag minns när jag fyllde 14 och fick mobilen jag så gärna ville ha. Och när jag fyllde 17 och hade kompiskalas (som Ebba så fint kallar det) i Tingstäde, jag fick en brun bh! När jag fyllde 18 bodde jag i Brissund och bjöd dit släkten. 19årsdagen firades i en husbil utanför Gekås. För ett år sen vaknade jag på Östermalm av att två vuxna och två barn kom in och sjöng med tårta, ljus och paket. Idag blev det sång på jobbet. Hela fina avdelningen kom och sjöng och gav mig paket. 
Ibland har man det alldeles för bra.

Jag känner mig lite bortskämd som fick det jag ville ha idag. Men jag är väldigt glad & tacksam över det. 
Det har varit en fin dag. Helt och hållet utan kanelbullar, men massa annat gott..

Min faster ringde idag och planterade massa avundsjuka i mig. Hon skall åka till Paris i november och se Puggy! Say no more. Jag vill dit!

På fredag skall vi på ost och vinprovning med jobbet, och jag skall nog våga mig ut på munken efteråt. Nån som hakar?